Sophie

Jag förstår ju att hon ville hjälpa mig, men hur kan någon tro att något sånt skulle hjälpa mig? Jag menar det enda som är värre än att vara ensam är att vara 'välgörenhet'. För det var liksom det jag var nu, välgörenhet! Mii hade inte bjudit in mig för att hon vill det. Hon hade gjort det för att Katja hade bett henne göra det. Jag ville bara dö men Mii märkte ingenting utan fortsatte bara pladdra på om hur jag absolut inte bara kunde sitta hemma ensam och att vi skulle ha skitkul. Det gjorde liksom det hela bara hundra gånger värre. Så jag försöker såklart komma på någon ursäkt till varför jag inte kan och på så sätt rädda både mig och Mii ur den här situationen. Men när Mii väl tystnar och ger mig chans att säga något så kommer såklart Katja ut från köket. katja är underbar men just då skulle jag kunnat strypa henne för den dåliga timingen. Så då ska hon kramas och hälsa och allt det där. Medans försvinner Mii upp på rummet med förklaringen att hon ska "byta om" och nu blir jag ännu mer förvirrad för hon hade liksom redan på sig jeans och ett vitt linne, helt okej outfit liksom. Så jag är förvirrad och känner mig bortgjord och känner att jag skulle kunna bryta ihop när som helst och då! Det är då Katja ropar på Mikael att komma ner och hälsa...